Menshelvete

Det är tungt nu
Min kropp är och lever i en berg- och dalbana. Allt är en jävla karusell. Varannan dag får jag stegring på äl-testerna och äl-flytningar och jag svävar över marken med fetaste leendet i fejset. Men varannan dag blir det sänkning och flytningarna försvinner. Jag längtar obeskrivligt mycket efter smärta i äggledarna, efter att känna att jag fungerar, att ett ägg har släppt. Jag längtar efter undersökning, utredning, tabletter, ägglossning, plus på stickan, ultraljud, sparkar, förlossning, barn, familj. Allt jag någonsin velat är att leva Svenssonliv med den jag älskar. Trygghet. Hemma. Familj. En del av mig, en del av honom. 

Jag har beställt 42 äl-test och Royal Jelly efter att ha undersökt hela internet och stött på hundratals solskenshistorier. Någon hade inte haft äl på flera år men fick det en vecka efter att hon börjat med Royal Jelly. Hoppet. 

Jag önskar att jag hade någon att prata med. Någon i samma situation, som verkligen förstår. Mannen är positiv, vilket nog är bra. Å andra sidan kanske jag har flera i min närhet med samma problem, men ingen av oss vågar prata om det. Jag vågar inte. 

Ärligt? Mitt psyke är trött. Det orkar inte mer. 
Mema

Du är inte ensam! Vi är många andra (tyvärr) i samma sits.. Är du inne något på familjeliv? Där finns många trådar man kan få stöd i. Jag själv är med och skriver i ”Gravid med Letrozol” men kika runt lite där inne. Tips!
Mvh en tjej som försökt i 1år & 8mån :)

Svar: Nej jag vet, det är sorgligt hur många det är som känner likadant. Jag hänger mycket på familjeliv, startade bland annat tråden ”en tråd för oss frustrerade som försöker och försöker” 😊. Kram!
Menshelvete

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress