Menshelvete

Mens är jobbigt som det är. Det gör ont utav helvete, magen blir uppblåst, man fiser ner sig och blöder halvt ihjäl. Det är jobbigt. Ännu jobbigare blir det när man försökt bli av med den i tio månader och dagen före julafton gör ett gravtest och är helt jävla skitsäker på att det är positivt, så man seriöst gråter av lycka och tackar alla högre makter som man någonsin kanske eller kanske inte trott på, slår in en liten present i form av en miniliten body med texten "best gift ever" till den blivande pappan, håller käften hela dagen och går på små, små moln av pur lycka, vaknar på julaftonsmorgen och har fått ... mens. 

 

Om jag grät? Som. en. jävla. bebis. Och där skulle jag sitta med min mans familj och äta mat och skratta och le, önska god jul, vara trevlig, sträcka fram hälsande händer, krama främlingar och oja och wow-a imponerat åt klappar som hölls fram framför glittrande barnablickar. Andras barn. Massor av dem, minst tio stycken av andras barn och så jag. Som nyss trodde att jag skulle få ge soon-to-be-pappa-T världens bästa jävla julklapp men istället måste kämpa emot tårarna hela dagen. 

 

 

Så. Lite bakgrund? Ja, okej, om ni tjatar. Jag är ju ändå lite sådär lagom halvanonym här är tanken, eftersom jag inte vill att alla våra vänner och bekanta ska få veta att vi försöker laga familj och ständigt och evigt misslyckas. Men jag skriver på ett speciellt sätt så om någon som känner mig ramlar in här är jag övertygad om att de kommer kunna klura ut vem jag är. Men so be it. Jag orkar inte hålla käften längre ändå.

 

Jag är någonstans mellan 25 och 30 år och har en man, kallad T, som är någonstans mellan 30 och 40. Vi började försöka laga bebis i februari 2018 vilket snart är det där efterlängtade jävla året sen (NEJ NI FÅR INGEN HJÄLP FÖRRÄN NI FÖRSÖKT ETT ÅR fattar ni det???). Sen dess har jag haft ägglossning hela fyra gånger och senast trodde jag som bekant att ägget burit guld men TJI FICK JAG. Och då var det tre månader sen jag hade ägglossning innan. 

 

Och nu sitter jag här och mensar. Menskoppen fungerar fan inte utan det läcker och rinner bredvid och jag har använt slut på femton trosor på fem dagar. Bindor skaver och är allmänt obekvämt och jag har blivit så pass gammal och inkörd att jag hatar tampong. Och så här har det ju varit nu, sen fjortonårsåldern. Det är man ju van vid, egentligen, men när man liksom trott att man hade ömma pattar och fruktansvärda magsmärtor pga det bodde bebis där inne ... då blir det lite kontrast och man hatar mens mer än vanligt. Det är då man får nog och startar en anonym bebislagarblogg som med största sannolikhet kommer komma tillbaka och bita en i röven snart nog. Då grannarna ba ööööh du, jag hittade en blogg och jaaaa, du vet ... och så är det ute. ATT VI FÖRSÖKER SKAFFA BARN. Och misslyckas.