Menshelvete

Nu väntar två veckors olidlig väntan. Jag kommer att känna efter mer än någonsin, kommer drömma och fantisera. 

När vi bestämde oss för att börja försöka för ca ett år sen varnade jag mannen för att jag kommer bli galen. Men det blev jag inte. Visst testade jag tidigt och undersökte puppiluran på jakt efter äl-tecken, men värre än så var det liksom inte. Inte förrän efter jul, då jag trodde att jag var gravid och fick ett stort fett Inte gravid i julklapp. Efter det damp det ner kosttillskott och ägglossningstest i brevlådan. Jag betalade NC på nytt och stod med skallen i muttan vid varenda toabesök. De senaste dagarna har jag gjort tretton ägglossningstest och jag tror att alla är gravida. Alla i hela världen, utom jag. För att inte tala om drömmarna. Jisses. 

Men jag tror att jag insåg då hur oerhört mycket jag vill det här. Den där enda dagen då jag trodde att det tagit sig var det som om allt föll på plats. Jag blev plötsligt modigare, starkare, säkrare i mig själv. Jag har alltid vetat att jag vill ha barn och det senaste året har längtan varit blytung, men efter det där dåliga skämtet har den varit outhärdlig. 

Men nu har vi en chans. En riktigt god chans. Jag hoppas verkligen att jag slipper mer besvikelse. Snälla?