Jag rakade mig överallt. Gjorde ansiktsmask. Tog på deo och parfym. Klädde på mig något annat än morgonrock (har till och med stringtrosor på mig, då förstår ni hur mycket jag försökte) och tänkte att ikväll ska vi ha sex bara för att ha sex. För att
vi vill. Och jag ska vara glad. Tacksam trots allt. Jag ska vara sådär som jag vill vara - positiv och stark. Jag ska jobba massvis så att tiden går och jag slipper tänka.
Jag försökte. Men det gick liksom inte, för gråten blev visst kvar i halsen och plötsligt känns det så tungt att ens sätta ena foten framför den andra. Det är svårt att vara tålmodig när man tvivlar på att dagen någonsin kommer komma. Det är svårt att
vara positiv när resultaten av en massa kämpande är negativt. Bokstavligt talat.
Jag vet att det kommer gå över, den här gången också. Snart kommer hoppet tillbaka igen, som om det glömt hur krossat det alltid blir. Som en kärlekskrank flicksnärta efter en otrogen idiot. Så lojalt, det där hoppet. Så svekfull, besvikelsen.
0