menshelvete.blogg.se

Jag har lyckats räkna lite fel och var tydligen på äl+11 igår bara. Så jag kan ju säga att hoppet är väldigt stort nu igen. Har inte testat idag, mest faktiskt för att jag inte vågat. Jag är så så himla rädd för besvikelsen. Samtidigt har jag aldrig känt som jag gjort den här cykeln, allt har varit annorlunda och det finns så så många positiva tecken. Tecken som kanske lovar alldeles för mycket. Jag har känt mig gravid helt enkelt, har ända sen några dagar efter äl "haft något" i livmodern, något som då och då stickts eller dragit eller krampat. Jag hade så otroligt ont i brösten för några dagar sen, har aldrig varit med om något liknande. Det riktigt sved i dem fast jag inte ens rörde dem. Och mina vårtgårdar och bröstvårtor ser helkonstiga ut.

Så ja. Hoppet är enormt just nu. I mitt huvud plussar jag imorgon, gång på gång på gång. Och det är så farligt. Det här hoppet. För det gör så så obeskrivligt ont om det inte händer. Men tänk om det händer?

Jag har för övrigt kollat igenom hela Natural Cycles och insett att min lutealfas inte alls är 16 dagar utan på sin höjd 15. Det är skönt. Då är jag på bim-2 imorgon, så får jag minus är det snart dags att börja med rosenrot, bidrottninggele och äl-tester. Fast helst är jag ju gravid, ifall att någon missat det.

Eftersom man blir galen av att försöka göra minimänniska har jag på kvällskvisten stått på huk och försökt krypa in i min egen puppa, för att undersöka livmodertappen. Den är så sjukt jävla långt in att jag måste stoppa in hela underarmen för att hitta den (nu överdrev jag lite) och den är fullständigt stängd. You shall not pass står det på dörren. Ni vet, som Gandalf. Jag har varit där och grävt några gånger förr och har då aldrig stört på något liknande.

Nåväl. Återkommer imorgon. Gråtande eller fullständigt salig.

Menshelvete